Hoppfullt resultat: Modifierade stamceller kan hjälpa mot diabetes.

I flera decennier har forskare jobbat på en ny behandling mot typ 1-diabetes. Nu har en första patient fått testa den stamcellsbaserade behandlingen, med lovande resultat.

Vid typ 1-diabetes angriper och förstör immunförsvaret de celler som bildar insulin, ett hormon vi behöver för att ta upp socker från blodet. När kroppen slutar att tillverka insulin får den drabbade för mycket socker i blodet och går förloppet för långt kan det leda till syraförgiftning, ett allvarligt tillstånd som utan behandling kan bli livshotande. Den här diabetestypen kan också orsaka blindhet och njursvikt.

Det enda botemedel som finns tillgängligt mot sjukdomen i dag är transplantation av bukspottkörteln eller insulinproducerande cellkluster från bukspottkörteln. Men transplantationer görs inte ofta eftersom det är ont om organ, och immunförsvarshämmande mediciner som ges i samband med transplantation kan också utgöra en stor risk. Därför är behandling det allmänt rådande.

Det vanliga sättet att behandla diabetes är genom att kontrollera blodsockervärdet och ta syntetiskt insulin.

I 30 års tid har Doug Melton, biolog vid Harvard-universitetet, dock jobbat med en ny metod. Nu har den börjat testas på patienter med svår typ 1-diabetes.

Diabetessjuka Brian Shelton blev i somras först ut att testa den nya behandlingen, som går ut på att implantera modifierade stamceller för att hjälpa kroppen att på egen hand producera insulin och kontrollera blodsockernivåerna, berättar New York Times.

För Brian Sheltons del verkar försöket vara lyckat så här långt. Hans blodsocker ska efter behandlingen nu liggga på en normal nivå. Men det är för tidigt att säga om resultatet är permanent. Försöken fortsätter och studien där totalt 17 personer med svår typ 1-diabetes ingår, ska pågå i sammanlagt fem år.

Peter Butler, diabetesexpert vid amerikanska UCLA, kallar resultatet så här långt ”anmärkningsvärt”. 

– Att kunna vända tillbaka diabetes genom att ge deltagarna de celler de saknar är att jämföra med miraklet när insulin först blev tillgängligt för 100 år sedan, säger han till New York Times.

Peter Butler har inte någon koppling till den aktuella studien.

Om den nya behandlingen i ett senare skede blir godkänd kommer den att bli dyr. Den kommer också att kräva att patienter kontinuerligt tar läkemedel som förhindra att kroppen stöter bort de nya cellerna. Det kan utgöra ett hinder för en bredare tillämpning. 

Det står inte klart om man skulle kunna ge behandlingen utan den här typen av läkemedel. Därför är försöken att betrakta som ett möjligt första steg mot implantering av stamceller för behandling av typ 1-diabetes och inget som kommer att få bredare tillämpning i närtid.

Två nya studier på diabetesområdet

Men fler nyheter har presenterats på diabetesområdet. Den 2 december publicerades två expertgranskade studier där forskare har testat att implantera modifierade stamceller i patienter med typ 1-diabetes. Totalt 26 patienter har ingått i försöken, som har syftat till att undersöka säkerheten och effektiviteten av implanteringen. 

Även om insulin har utsöndrats tack vare implanteringen har det inte gått att visa på någon klinisk effekt av behandlingen. Men försöken utgör de första rapporterade bevisen på ”måltidsreglerad insulinutsöndring av differentierade stamceller i mänskliga patienter”, enligt en pressrelease. Och detta väcker hopp om att personer med typ 1-diabetes en dag ska ha en obegränsad tillgång till insulinproducerande celler. 

Den första studien pekar mot att implantering faktiskt ger fungerande insulinutsöndrande celler. Ett år efter behandling ska patienternas behov av insulin minskat med 20 procent, och de hade i högre grad bättre glukosvärden än tidigare. 

Patienterna ska inte ha drabbats av några allvarliga biverkningar av just den här behandlingen, däremot drabbades två av patienterna av svåra biverkningar kopplade till dämpningen av immunsvaret. 

I studien fanns ingen kontrollgrupp och försöken var inte blinda, vilket gör det svårt att dra för långt dragna slutsatser. Resultaten mellan enskilda patienter i studien varierade också mycket.

Studien “Implanted pluripotent stem cell-derived pancreatic endoderm cells secrete glucose-responsive C-peptide in patients with type 1 diabetes” har publicerats i Cell Stem Cell.

Den andra studien visar att funktionella och insulinutsöndrade celler har ökat hos försökspersonerna efter implantering.

Artikel från nyteknik.se skriven av ANIA OBMINSKA

Typ 1-diabetiker med typ 2-diabetes i familjen tycks ha ökad risk för komplikationer.

En ny studie som har gjorts av forskare i Taiwan visar att typ 1-diabetiker som har en nära familjemedlem med typ 2-diabetes tycks ha ökad risk att utveckla komplikationer. En allt mer angelägen uppgift för forskarna är att skilja på de olika diabetessjukdomarna för att rätt individ ska få bästa förutsättningar för rätt behandling. Inte minst på LUDC är precisionsmedicin ett prioriterat område. Men trots att det är olika sjukdomar har de också beröringspunkter.

En sådan omfattande kartläggning har en grupp forskargrupp vid Chang Gung Memorial Hospital i Taiwan har publicerat en omfattande kartläggning av komplikationer vid typ 1-diabetes och typ 2-diabetes hos deltagare i Taiwan. Studien visar att komplikationer är vanligare bland typ 1-diabetiker om de har förstagradssläktingar, som biologiska föräldrar, syskon och barn, med typ 2-diabetes.

Orsakerna bakom typ 2-diabetes är inte helt klarlagda, men det finns en koppling till ålder, etnicitet och ärftlighet. Övervikt och typ 2-diabetes hänger samman, även om det finns normalviktiga som insjuknar så är det inte det vanliga. 

Vid typ 1-diabetes angriper kroppens eget immunförsvar cellerna i bukspottskörteln och förstör dem så att de inte längre kan tillverka insulin. Orsakerna bakom processen är inte helt kända, men troligtvis påverkar både gener och faktorer i miljön.

En betydande del av befolkningen i Sverige, ungefär 20 procent har riskgener för typ 1-diabetes men bara en liten del av dem, cirka sju av hundra, insjuknar någon gång under livet. Således krävs även något annat än genetisk risk för att insjukna. 

För ett barn som har ett syskon med typ 1-diabetes är risken ungefär åtta gånger större jämfört med barn i allmänhet. Risken är också större om en eller bägge föräldrarna har sjukdomen. Men, de flesta som insjuknar, nästan nio av tio, har varken föräldrar eller syskon som har typ 1-diabetes.

Vanliga komplikationer

De taiwanesiska forskarna har i dataregister jämfört risken för att utveckla komplikationer hos typ 1-diabetiker med och utan nära familjemedlemmar med typ 2-diabetes. Drygt 10 000 deltagare med typ 1-diabetiker under 22 år, samtliga hade insjuknat före 20 års-ålder. Forskarna fokuserade på risken att drabbas av de vanligaste några av de vanligaste komplikationerna vid diabetes, som hjärt- kärlsjukdomar, stroke, högt blodtryck, njurskador, blodfettsrubbningar och nervskador och ögonsjukdomen retinopati.

”Att ha typ 1-diabetes och en historia med typ 2-diabetes i familjen ökade den individuella risken att få dessa komplikationer”, sammanfattar författarna resultaten som de har publicerat i den vetenskapliga tidskriften JAMA. 

Ökad risk för vissa sjukdomar

Forskarnas riskanalyser visar bland annat att patienter med typ 1-diabetes som hade en nära släkting med typ 2-diabetes hade betydligt ökad risk att få diabetisk njursjukdom, ögonsjukdomen retinopati och nervskador jämfört med typ 1-diabetiker utan typ 2-diabetes i familjen. 

Studien har flera begränsningar. Forskarna pekar bland annat på behovet av att genomföra större studier med fler typ 1-diabetiker. De har inte heller haft tillgång till data om hur deltagarna hade legat i blodsocker under perioden. Forskningen visar samtidigt på behovet av att ta fram mer kunskap kring risken för komplikationer hos typ 1-diabetiker som har familjemedlemmar med typ 2-diabetes.

Information om studien

Studiens titel: 
Evaluation of Disease Complications Among Adults With Type 1 Diabetes and a Family History of Type 2 Diabetes in Taiwan

Länk till studien

Av Tord Ajanki – publicerad 1 mars 2022 på diabetesportalen.lu.se

Beslut om nässpray vid hypoglykemi drar ut på tiden.

Många hoppas på att nässprayen med glukagon för att häva svåra insulinkänningar vid diabetes ska godkännas inom läkemedelsförmånen. Men beslut dröjer än.

I september 2020 lanserade läkemedelsföretaget Lilly glukagon som nässpray, eller egentligen näspulver, i Sverige. Produkten Baqsimi hade då godkänts av Läkemedelsverket ett knappt år tidigare. Sedan dess har många väntat på att Tandvårds- och läkemedelförmånsverket, TLV, ska finna att nyttan överstiger kostnaden, så att läkemedlet ska omfattas av högkostnadsskyddet.

Hormonet glukagon stimulerar levern att frisätta glukos till blodet som gör att personen med diabetes återfår medvetandet efter en djup hypoglykemi. 

Utan subvention kostar en enda dos cirka 1 400 kronor. Det är så mycket att de allra flesta med diabetes föredrar att ha en glukagonspruta i kylen eller med sig på resan, om det skulle behövas vid en så pass svår hypoglykemi att personen inte kan äta något för att höja blodsockret. Det är betydligt billigare med sprutan men att blanda glukagonlösningen och ge sprutan intramuskulärt, kan upplevas som skrämmande för den vän eller anhörig som finns med och ska göra det.

Ingela Bredenberg är specialistsjuksköterska i diabetes vid Karolinska universitetssjukhuset och ser också fram emot ett godkännande. 

– Vi har förordat nässprayen, den är behändig att ge, och man kan inte göra fel. Det är många patienter som velat ha den men har valt bort den för att den är för dyr, säger hon. 

Enligt Lillys presstjänst drog företaget tillbaka den första ansökningen som lämnades in till TLV i december 2020 för att komplettera med information. En ny ansökan lämnades in i december 2021. TLV har sedan 180 dagar på sig för ett beslut såvida inte företaget ”stoppar klockan”, förklarar TLV som bekräftar att en andra ansökning lämnats in.

Näspulvret ges enligt produktresumén i en dos om 3 mg i ena näsborren, samma dos för alla från fyra års ålder. Genomsnittlig tid till lyckad behandlingseffekt är 16 minuter jämfört med 12 minuter för glukagonspruta. Sockret börjar stiga redan efter fem minuter. Nässprayen uppges vara lika effektivt som glukagonspruta.

https://www.dagensmedicin.se/specialistomraden/diabetes/beslut-om-nasspray-vid-hypoglykemi-drar-ut-pa-tiden/?utm_campaign=DM_22_02_18_Diabetes&utm_medium=email&utm_source=Eloqua&mi_u=CBONB000003068561&mi_ign=18-02-22-04-10-04

Källa: Dagens Medicin

Reporter: Susanna Pagels

Minskad insulinproduktion i coronainfekterade celler.

För att studera hur infektion med sars-cov-2 påverkar olika vävnader i kroppen har forskare i USA utvecklat en metod baserad på så kallade organoider vilket är kluster av celler som kan fungera som organmodeller i labbmiljö. 

Genom att screena olika sådana cellkluster såg forskarna att pankreasorganoider, närmare bestämt betaceller, kunde infekteras av sars-cov-2. Fyndet bekräftades även i pankreasvävnad från donatorer som avlidit med covid-19.

Virusinfekterade betaceller visade sig också producera betydligt mindre insulin än normalt, men mer av exempelvis hormonet glukagon och enzymet trypsin.

– Vi ser att de infekterade betacellerna ändrar sin funktion. Insulinproduktionen minskar det skulle kunna bidra till att öka risken för ny diabetes efter covid-19, som det har kommit fallrapporter om, sa Shuibing Chen, forskare vid Weill Cornell Medicine i New York, när hon berättade om resultaten under en presskonferens.

Det är ännu inte klarlagt om förändringen, som kallas transdifferentiering, består eller återgår när personen tillfrisknar från covid-19.

Programpunktens andra presentation gav en närmare titt på mekanismerna för hur sars-cov-2 angriper de insulinproducerade cellerna i bukspottkörteln via receptorproteinet ACE2, angiotensin converting enzyme 2, på cellytan.

Genom att studera uttrycksmönstret av ACE2 i vävnadsprover i donerade bukspottkörtlar från patienter utan diabetes, har italienska forskare sett att proteinet uttrycks speciellt i betaceller. Ytterligare kunskap kom genom studier av en betacellinje.

– Nivåerna av virusreceptorn ACE2 ökade när cellerna utsattes för inflammatorisk stress. Det bekräftar kopplingen mellan inflammation och ACE2 i bukspottkörtelns betaceller, sa Frenceso Dotta, läkare och forskare vid University of Siena, under presskonferensen.

Forskarna kunde också utröna vilken mekanism som var involverad i uppregleringen av ACE2 under inflammation.

Arbetet presenterades under den oroande titeln ”Sars-cov-2 i mänskliga cellöar: en blivande diabetesepidemi?” På frågan om det finns belägg för att personer som infekteras med sars-cov-2 utvecklar mer autoimmunitet mot betaceller, svarade Francesco Dotta:

– Det finns några sådana fall rapporterade, men förhoppningsvis kan studierna av patienter med långtidscovid ge oss tydligare svar. Vi har under de här åren sett att covid-19 både kan påverka betacellsfunktionen genom direkt infektion och bidra till glykemisk störning genom exempelvis insulinresistens.

Arbetet presenterades under sessionen Modelling SARS-CoV-2 infection using human organoids den 29 september.

Svår balans mellan vikt och blodsockerkontroll.

Övervikt och fetma är inte bara ett problem exklusivt för patienter med diabetes typ 2 utan växer bland de med typ 1. Det var slutsatserna när en översiktsstudie presenterades under den digitala EASD på torsdagen.

Övervikt bland individer med diabetes typ 1 är ett växande problem som behöver bemötas. Det är slutsatserna i en översiktsstudie som publiceras i Lancet Diabetes & Endocrinology och samtidigt presenteras på EASD.

– Utmaningen för patienter som lever med typ 1-diabetes är att uppnå både blodsockerkontroll och viktkontroll parallellt. Det är en svår uppgift eftersom den ökade insulinbehandlingen som sjukdomsutvecklingen ofta kräver, antas vara den faktor som driver den mesta av viktökningen, sa Bart van der Schueren, professor vid universitetssjukhuset i Leuven, Belgien vid en digital presskonferens under EASD.

Han är försteförfattare till översiktsartikeln som behandlar ämnet. Enligt artikeln har övervikt och fetma traditionellt setts som ett problem vid diabetes typ 2. Men enligt artikeln ses nu en global trend att problemet växer även för patienter med typ 1. De har redovisat siffror från bland annat USA där 22 procent av barn och unga mellan 3 och 19 år med diabetes typ 1 var överviktiga jämfört med 16 procent bland de utan diagnosen. 

Översiktsartikeln presenterar olika teorier om varför insulinbehandling troligen är en av bovarna bakom viktökning. Det handlar bland annat om att injicerat insulin inte passerar levern vilket kan leda till höga koncentrationer av insulin i perifer vävnad, vilket i sin tur kan leda till ökad fettinlagring.

En annan är patienternas egen oro för att drabbas av hypoglykemi, lågt blodsocker. Det kan leda till att de äter mer än nödvändigt. Artikeln tar bland annat upp siffror från det svenska nationella diabetesregistret, NDR, som visar att risken att drabbas av allvarliga hjärt-kärlhändelser och hjärt-kärlrelaterad död ökade med ökad BMI hos patienter med diabetes typ 1.

– Ett av de viktigaste verktygen för att undvika övervikt bland individer med typ 1-diabetes har visat sig vara utbildning kring nutrition som kan leda till mer skräddarsydda insulindoser. Men resurser för att erbjuda sådan utbildning saknas många gånger, sa Bart van der Schueren

I artikeln tar författarna också upp olika läkemedelsbehandlingar som kan underlätta viktkontroll. Exempel på dessa är GLP 1-analoger och SGLT2-hämmare som traditionellt används vid diabetes typ 2 och som har visat sig kunna ha god effekt även vd typ 1. Även fetmakirurgi nämns som ett alternativ.

Framför allt, skriver författarna, krävs mer forskning för att bättre kunna förutsäga vilka som riskerar att drabbas av övervikt och fetma och förstå vilka metoder som kan förhindra och avhjälpa det.

Läs mer i abstract:

Prof Bart Van der Schueren med flera. Obesity in people living with type 1 diabetes. Lancet Diabetes & Endocinology, publicerad online 30 september 2021. DOI: 10.1016/S2213-8587(21)00246-1

Högre ambitioner för diabetesvården skulle rädda liv.

Ska vi lyckas minska överdödligheten bland personer med diabetes behöver nya mål sättas för diabetesvården, anser Thomas Magnusson och Emma Henriksson.

Alltför många med diabetes lever fortfarande med en förhöjd risk för att drabbas av allvarlig hjärt-kärlsjukdom, visar en ny granskning från Diabetesorganisationen i Sverige och Storstockholms diabetesförening. Det behövs högre ambitioner och större beslutsamhet hos vårdens beslutsfattare för att lyfta svensk diabetesvård.  

Diabetes är en av våra stora folksjukdomar. Att den är så vanlig och att det finns stor kunskap om behandling och medicinering gör det lätt att glömma att det är en svår och allvarlig sjukdom. Ungefär en halv miljon svenskar lever i dag med diabetes. Trots att vi i dag har både stor kunskap och medicinska resurser finns fortfarande en stor överdödlighet i hjärt-kärlsjukdom bland personer med diabetes. Jämfört med jämnåriga i hela befolkningen var den 2018 hela 40 procent, visar vår granskning Diabetesrapporten 2021. Så behöver det inte vara. En väl behandlad diabetes skapar ingen eller mycket liten överdödlighet. 

Många med diabetes lever med förhöjd risk för att drabbas av komplikationer som exempelvis hjärtinfarkt eller stroke. Diabetes är en komplicerad sjukdom och den behöver också behandlas så. Det är inte bara blodsockret som behöver kontrolleras utan även en mängd andra riskfaktorer. 

Vår granskning av svensk diabetesvård har fokuserat på fyra riskfaktorer som är centrala för behandling vid diabetes, det vill säga blodsocker, blodtryck, kolesterol samt albuminuri som ökar risken för njurskador. Kartläggningen visar tydligt att de som lever med diabetes inte når önskvärda nivåer framför allt när det gäller blodsocker, blodtryck och blodfetter. I vissa delar har det skett en förbättring de senaste åren men det är långt kvar till målet. En alltför stor grupp lever fortfarande med hög risk för att drabbas av allvarliga komplikationer som kan leda till för tidig död. 

De regionala skillnaderna är dessutom stora. Trots framsteg är det fortfarande alldeles för få som når de behandlingsmål som satts upp för personer med diabetes. Goda exempel finns runtom i landet för enskilda delar av diabetesvården men ingen region når ända fram. De som är riktigt bra på ett mål är ibland bland de sämre på ett annat. För att minska överdödligheten måste målen nås i alla delar över hela landet. 

En fullt fungerande diabetesvård behöver ha förmåga att möta alla som lever med diabetes utifrån deras egna förutsättningar. Vården behöver också ligga i den absoluta framkanten när det gäller nya metoder, ny teknik och nya behandlingar för att kunna arbeta individbaserat. Ska vi lyckas minska överdödligheten bland personer med diabetes behöver nya mål sättas för diabetesvården.    

De mål vill vi se är: 

• Att det ska finnas diabeteskompetens tillgänglig på varje vårdinstans för ett aktivt och strukturerat omhändertagande

• Att avancerad diabetessjukvård ska vara ett riktmärke och att kvalitetsparametrar såsom till exempel HbA1c följs, och individanpassad måluppfyllelse premieras, med tydliga strukturella åtgärder om de inte uppnås

• Att verka för att tidigt upptäcka diabetes typ 2 eller prediabetes 

• Att kunskap om forskning, nya behandlingar och andra innovativa metoder sprids och kommer till användning i hela Sverige

Högre ambitioner måste handla om att ständigt förbättra arbetet med att få värdena för de centrala riskfaktorerna på acceptabla nivåer. Vår granskning visar att vi inte alls är där. Eftersom vi har kunskap och förutsättningar att minimera riskerna vid diabetes är det inte försvarbart att fortsätta på dagens inslagna väg. Politisk handlingskraft krävs för att kunskapen ska omsättas i praktik och överdödligheten minskas.

Thomas Magnusson, ordförande i Diabetesorganisationen i Sverige

Emma Henriksson, ordförande i Storstockholms diabetesförening.

Vårat psyke påverkar vår kroppsliga hälsa.

När vården utformas enbart utifrån ett medicinskt perspektiv förbises psykologiska faktorer, skriver Maria Nermark, ordförande för Region Skånes Psykologförening.

Om man skulle ställa frågan till vilken medborgare som helst på en busshållplats eller i en livsmedelsbutik: ”Tror du att en kronisk somatisk sjukdom påverkar hur man mår psykiskt?” så skulle säkert en sådan vanlig medborgare direkt förstå vad man menade och svara ja. Den skulle också förstå att för en del av dessa personer har sjukdomen en så allvarlig påverkan att man behöver professionell psykologisk hjälp.

Att kroniska sjukdomar som reumatism eller diabetes, för att nämna ett par, ger en förhöjd risk för suicid är sedan länge känt. Men vanligare är annan långtgående påverkan på livet som social fobi, ångest eller depression i olika grader. 

Förutom det lidande detta innebär, så innebär det ofta även ett sämre egenomhändertagande som i sin tur påverkar sjukdomen negativt. Studier om livskvalitet inom diabetesgruppen till exempel är skrämmande läsning. Särskilt utsatta är unga människor i den här gruppen. 

Vi håller med Björn Ehlin, ordförande för Svenska diabetesförbundet, om att frågan bör ställas till alla. Men ”någon att samtala med” beskriver inte en psykologisk bedömning och behandling, lika lite som ”någon som klappar om dig” beskriver en medicinsk insats. Patienter med dessa bekymmer bör ha rätt till en kvalificerad psykologisk bedömning och därefter åtgärd efter behov. 

Vi tror att detta negligerande av psykologi inom vården är ett resultat av att psykologer inte bjuds in i de översta beslutande leden. När vården utformas enbart utifrån ett medicinskt perspektiv förbises psykologiska faktorer. Liksom medicinska faktorer påverkar psykisk hälsa, påverkar vårt psyke vår kroppsliga hälsa. Det finns kostnader att spara, men framför allt lidande att minska, inom de stora grupperna av patienter med så kallade folksjukdomar genom att använda psykologers kunskaper.

Maria Nermark, ordförande, Region Skånes Psykologförening.

Psykisk ohälsa går under radarn i svensk diabetesvård.

Diabetesförbundet vill att det ska finnas diabetesteam där psykologer, kuratorer eller motsvarande kompetenser ingår, skriver ordförande Björn Ehlin.

Att leva med diabetes är ett ständigt pågående arbete med omfattande och avancerad egenvård. Det går aldrig att ta ledigt. Ofta går individen själv med sina bekymmer och sin oro för hur sjukdomen ska påverka livet både på kort och på lång sikt. Detta är även ett av skälen till att psykisk ohälsa fick stor uppmärksamhet i det nya internationella konsensusdokument för behandling av diabetes typ 1 som presenterades i början av oktober 2021.

En analys Diabetesförbundet gjort visar tyvärr att behovet av psykosocialt stöd i dag i mycket stor utsträckning går under radarn i den svenska diabetesvården. Det gäller överlag, och inte minst för personer med diabetes typ 2.

I oktober genomfördes en enkätundersökning bland nästan 3 500 av diabetesförbundets medlemmar som lever med antingen typ 1- eller typ 2-diabetes (vilket motsvarar en svarsfrekvens på 43,6 procent). Hela 45 procent av personerna med typ 2-diabetes svarade att vårdgivarna inte alls uppmärksammar det behov av stöd som kan uppstå i livet med diabetes. Detta är 17 procentenheter mer än bland personer med typ 1-diabetes.

Andelen personer med typ 2-diabetes som uppger att de i nuläget har behov av psykosocialt stöd är lite mindre än i gruppen med typ 1-diabetes – 15 procent respektive 24 procent.

Av dem som uppger att de har ett behov av stöd är det emellertid 73 procent med typ 2-diabetes som uppger att de inte har fått den hjälp de behöver av vården, jämfört med 53 procent bland personer med typ 1-diabetes.

Resultaten indikerar därmed att behovet för psykosocialt stöd tenderar att vara störst bland personer med typ 1-diabetes, medan andelen personer med typ 2-diabetes som önskar hjälp är lite mindre samtidigt som denna grupp sett till antalet är mycket större.

Personer med typ 2-diabetes får sina behov tillgodosedda i väsentligt mindre utsträckning jämfört med dem som har typ 1-diabetes. En förklaring kan vara brist på resurser i primärvården där den förstnämnda gruppen främst behandlas.

Oavsett vilken typ av diabetes vi pratar om, är detta allvarliga siffror. Avsaknaden av psykosocialt stöd kan i värsta fall även påverka den fysiska hälsan. Personer med diabetes som inte mår bra har svårare att klara av sin egenvård, och det kan få stora konsekvenser, till och med livshotande.  

Detta är förstås smärtsamt och ohållbart för den enskilda individen som drabbas av både psykisk och fysisk ohälsa. Samtidigt riskerar det även att medföra ökade kostnader för samhället, bland annat i form av utgifter för behandling av flera komplikationer till följd av en misskött diabetessjukdom.

Diabetesförbundet vill att det ska finnas diabetesteam bestående av de professioner och kompetenser som personer med diabetes är i behov av, inklusive psykologer, kuratorer eller motsvarande kompetenser. Detta bör vara en självklarhet, oberoende av vilken typ av diabetes du lever med samt om du får vård i primärvården eller på en specialistmottagning.  

Frågorna ”hur mår du, behöver du någon att prata med?” behöver vara lika vanliga som frågor om blodsocker och levnadsvanor när personer med diabetes träffar sin vårdgivare.

Ser vården bara halva människan med diabetes, så går det inte att behandla hela patienten.

Björn Ehlin, ordförande Svenska Diabetesförbundet

Nya regler om körkort och diabetes.

Från och med 1 januari 2022 trädde nya regler i kraft för dig som har diabetes typ 1 och som har eller vill skaffa körkort för lastbil, buss eller taxiförarlegitimation. Den största förändringen gäller den tidigare begränsningen av vilken diabetestyp som är tillåten.

Typ av diabetes är inte längre avgörande.

Tidigare kunde personer med insulinbehandlad typ 2-diabetes ha körkort för lastbil, buss eller taxiförarlegitimation. Från den 1 januari blev det möjligt även vid andra typer av diabetes, under vissa förutsättningar. Det är en av de förändringar som genomförs i Transportstyrelsens föreskrifter om medicinska krav för innehav av körkort.

Med de nya reglerna kommer det inte längre att göras någon skillnad på vilken typ av diabetes du har. De utgår i stället ifrån vilken behandling du har och risken för hypoglykemi.

Större eget ansvar
De nya reglerna innebär att det ställs högre krav på dig om din diabetes behandlas med till exempel insulin. Du måste bland annat

• ha kontroll på den risk för hypoglykemi som din behandling kan medföra

• ha kontroll på dina blodsockervärden och göra regelbundna blodsockerkontroller minst två gånger om dagen och i samband med körning

• ha förmåga att känna varningstecken för hypoglykemi och veta hur du ska hantera din diabetes om du får sådana varningstecken.

Om du har diabetes och vill arbeta som lastbils-, buss- eller taxiförare behöver du veta vilka krav som ställs för de körkorten. Du behöver också vara medveten om att körkortet kan komma att återkallas om din sjukdom förändras på ett sådant sätt att du inte längre uppfyller kraven.

Vid allvarlig hypoglykemi
Om du får en allvarlig hypoglykemi får du inte köra lastbil, buss eller taxi under minst tolv månader. Ditt körkort kommer att återkallas och det måste gå minst tolv månader innan det är möjligt för dig att få ett nytt körkort.

Regler om synintyg
Hittills har Transportstyrelsen begärt av personer med diabetes att de ska skicka in synintyg tillsammans med varje läkarintyg om diabetes. Det kravet tas nu bort från föreskrifternas kapitel om diabetes. Om och hur ofta du behöver lämna synintyg prövas istället utifrån reglerna om synfunktionerna.

Körkort för moped, bil eller motorcykel
Kravet på att lämna in synintyg tillsammans med varje läkarintyg om diabetes tas även bort för körkort för moped, bil eller motorcykel. I övrigt ser reglerna för de här fordonen i stort sett ut som tidigare. De är dock tydliggjorda och mer förklarande i de nya föreskrifterna.

Sjukdomen kan förändras med tiden – viktigt att känna varningstecken
Tänk på att en diabetessjukdom förändras med tiden och ju längre du har behandlats för den. Det kan uppstå olika komplikationer till följd av diabetessjukdomen som kan påverka om du uppfyller kraven för körkort eller inte.

Förmågan att känna varningstecken för hypoglykemi kan försämras med tiden. Om den förmågan saknas är det inte möjligt att ha körkort – det gäller för alla körkortsbehörigheter.

De nya reglerna i ändringsföreskrifterna TSFS 2021:67 om medicinska krav för innehav av körkort m.m

Källa: Transportstyrelsen

Förbättrad insulinkänslighet av att stå upp i stället för att sitta ner.

Insulin spelar en avgörande roll för kroppens energiomsättning och blodsockernivåer men det finns faktorer som negativt påverkar insulinets funktion. En av dem är övervikt, en annan är brist på fysisk aktivitet. Det leder till att kroppens känslighet för insulin minskar vilket ökar risken för typ 2 diabetes och hjärt- kärlsjukdom.
Nu visar en finsk undersökning att en så pass skonsam åtgärd som att stå upp i stället för att sitta förbättrar insulinkänsligheten och minskar risken för kroniska sjukdomar.

Tänk att vi återkommer till kosten och att man ska röra på sig hela tiden. Som jag har skrivit om det om och om igen, nu har ännu en undersökning kommit fram till det, intressant läsning om vad de kommit fram till i Finland.

Insulin fungerar som en nyckel som låser upp kroppens celler så att den energi som finns i blodet kan komma in. Vid insulinresistens är låsen för tröga och insulinet får svårare att tränga in. Konsekvensen blir att energin stannar kvar i blodet och sockernivåerna stiger.

Diabetes typ 2 ökar sedan flera decennier kraftigt i hela världen, forskarna talar om en diabetesepidemi. Idag har nästan var tionde person diabetes, 463 miljoner människor. 2030 kommer det att vara 578 miljoner och om 25 år 700 miljoner. Detta enligt Internationella Diabetesfederationens prognos från 2019, deras tidigare förutsägelser har ofta har varit i underkant. En vanlig förklaring till denna skenande utveckling av folksjukdomen typ 2 diabetes förklaras med bland annat ett alltmer fysiskt inaktivt liv, med alltmer stillasittande.

Vad händer när vi står upp

Men vad händer om vi ställer oss upp, undrade de finska forskarna och genomförde undersökningen ”Standing is associated with insulin sensitivity in adults with metabolic syndrome”. Studien är publicerad i tidskiften Journal of Science and Medicine in Sport.
”Lite är känt om vilken påverkan det har på insulinresistensen om stillasittandet bryts av att man ställer sig upp,” skriver forskarna som är verksamma på universitetet i Turku, Finland.

De kunde observera att stående förbättrar kroppens känslighet för insulin oberoende av annan daglig fysisk aktivitet eller hur vältränad/otränad man är eller om man är överviktig.
”Detta har inte tidigare visats och våra resultat stödjer uppmaningen att ersätta stillasittande med att stå upp,” säger Taru Garthwaite, från universitetet i Turku till Medical News Today.

I studien deltog 64 ”stillasittande” män och kvinnor i åldrarna 40 till 65 år med symtom på ett möjligt framtida insjuknande i typ 2 diabetes, ett så kallat metabolt syndrom en kombination av exempelvis övervikt, förhöjt blodtryck och blodfettsrubbningar.
Forskarna registrerade vad som hände när deltagarna satt ned respektive stod upp, bland annat mättes känsligheten för insulin och fasteblodsockret under fyra veckor. Såväl insulinkänsligheten som blodsockret förbättrades när deltagarna stod upp i knappt två timmar jämfört med att sitta ned i tio timmar under dagen.

Källa: Av Tord Ajanki – publicerad 11 oktober 2021 på diabetesportalen.lu.se

Länk till undersökningen i tidskriften Journal of Science and Medicine in Sport ”Standing is associated with insulin sensitivity in adults with metabolic syndrome