När vården utformas enbart utifrån ett medicinskt perspektiv förbises psykologiska faktorer, skriver Maria Nermark, ordförande för Region Skånes Psykologförening.
Om man skulle ställa frågan till vilken medborgare som helst på en busshållplats eller i en livsmedelsbutik: ”Tror du att en kronisk somatisk sjukdom påverkar hur man mår psykiskt?” så skulle säkert en sådan vanlig medborgare direkt förstå vad man menade och svara ja. Den skulle också förstå att för en del av dessa personer har sjukdomen en så allvarlig påverkan att man behöver professionell psykologisk hjälp.
Att kroniska sjukdomar som reumatism eller diabetes, för att nämna ett par, ger en förhöjd risk för suicid är sedan länge känt. Men vanligare är annan långtgående påverkan på livet som social fobi, ångest eller depression i olika grader.
Förutom det lidande detta innebär, så innebär det ofta även ett sämre egenomhändertagande som i sin tur påverkar sjukdomen negativt. Studier om livskvalitet inom diabetesgruppen till exempel är skrämmande läsning. Särskilt utsatta är unga människor i den här gruppen.
Vi håller med Björn Ehlin, ordförande för Svenska diabetesförbundet, om att frågan bör ställas till alla. Men ”någon att samtala med” beskriver inte en psykologisk bedömning och behandling, lika lite som ”någon som klappar om dig” beskriver en medicinsk insats. Patienter med dessa bekymmer bör ha rätt till en kvalificerad psykologisk bedömning och därefter åtgärd efter behov.
Vi tror att detta negligerande av psykologi inom vården är ett resultat av att psykologer inte bjuds in i de översta beslutande leden. När vården utformas enbart utifrån ett medicinskt perspektiv förbises psykologiska faktorer. Liksom medicinska faktorer påverkar psykisk hälsa, påverkar vårt psyke vår kroppsliga hälsa. Det finns kostnader att spara, men framför allt lidande att minska, inom de stora grupperna av patienter med så kallade folksjukdomar genom att använda psykologers kunskaper.
Maria Nermark, ordförande, Region Skånes Psykologförening.
kollasockret.wordpress.com 